Det tar flera timmar att nå toppen på Svealands högsta bergstopp, Storvättershogna. Att åka ner tar några minuter.
En stor del av klättringen får du skjuva cykeln. Men det är det värt. Utsikten här uppe är makalös och utförsåkningen episk.
Denna dag i slutet av juli var vädret lite mulet. Temperaturen kring tio och vindstyrkan knappt tio sekundmeter. Helt perfekta förhållanden. Lite varmare och det hade varit betydligt svettigare.
När vi knäpper handskarna och ställer dämpare och gaffel på “soft”, så sprutar adrenalinet i hela kroppen. Sedan kastade vi oss utför.
Det första man slås av med cykling på kalfjället är alla små jävla stenar som gör både utförs- och uppförsåkningen till en utmaning. De rullar omkring och tvingar dig att hela tiden vara fokuserad. Ibland är de större, men för det mesta är de ganska små och utgör inte mer än ett störande moment.
En skön skillnad mot att cykla i skogen är den vidunderliga utsikten. Terrängen är öppen och du ser flera mil. Det gör också att du kan släppa upp en drönare och låta den tracka dig automatiskt.
Här har jag använt en Mavic Pro 2.